Essä Ottar nr 4.

— Vissa kallade det peak woke eller tidpunkten då till och med en tygkasse ansågs kunna förändra världen.

När journalisten Mathias Wåg gjorde en genomgång av feminismens fjärde våg i tidningen Flamman reagerade han på den ironiska ton som tycktes följa som ett brev på posten varje gång 2010-talets feminism skulle uppmärksammas. Något som Mathias Wåg ville förändra bilden av. För honom var tiden runt 2010 långt ifrån drömmande eller naiv. Snarare handlar till exempel 2014 om ett blomsterår för feminismen. För första gången tog en ung rasifierad generation plats på riktigt. Feminismen var intersektionell, menar han. 

-Det handlar om en mobilisering på bred front som växte fram i miljonprogram och ytterförorter där grupper som Megafonen, Pantrarna, Nätverket Linje 17, Varken hora eller kuvad och StreetGäris. Det var inte en antirasistisk och feministisk våg som formulerades ovanifrån. 

Här fans en strömning underifrån där aktioner för flyktingsolidaritet, protester mot rasprofilering och feministiska rörelser växte samman med till exempel bostadsprotester. Partiet Feministiskt initiativs uppsving under samma tid visade dessutom på ett generationsskifte, menar Wåg. 

-Den svenska feministiska vågen, kallad den fjärde, var i högsta grad postkolonial och antirasistisk. 

Ett påstående som får medhåll av konstnären och aktivisten Samuel Girma som under samma tid organiserade Black Queer Sweden och Queers Agains Fascism. 

– Vi levde de liv vi skrev om och hade koll på historien. Vi omsatte den i mobilisering och aktivism.

För Samuel Girma finns ett särskilt starkt minne av en aktion som snabbt samlade många och olika röster, kallat Hijabuppropet.

-Det var en bred allians med Nabila Abdul Fattah, Bilan Osman och Foujan Rouzbeh som samlade många i solidaritet med muslimska kvinnor. Idag framstår en sån aktion som närmast omöjlig i vårt repressiva klimat. Den skulle avfärdas och kallas för extremism, fortsätter Girma och menar att de tio år som följt sedan dess har rört samhället i en särskilt snabb och svår riktning. 

Det finns något som många teoretiker och forskare avskyr: talet om feministiska vågor. Googla.feminismens historia så dyker de upp, vågor och beskrivningarna av hundra års feminism. En tid som inleds med kampen för rösträtten som ett sorts feministiskt ursprung, via 70-talets fokus på arbetsrätt och familjereformer till queerrörelser och dagens influencer-feminism och mobilisering på sociala medier. Som om feminismens brokiga och mångfacetterade historia kunde sorteras in i tydligt avgränsade tidsperioder där en början, mitten och avslut kan urskiljas. Eller som idéhistorikern och genusprofessorn Ulla Manns uttrycker det: Hur vi berättar eller väljer att dela in historien är knappast neutralt.

– Ta rösträttskampen. Ett ypperligt exempel på hur feministisk historia blivit förenklad nästintill dumhet, säger Manns.

Rösträttskampen runt förra sekelskiftet är del av en kamp som i Sverige närmast kommit att överskugga allt annat som pågått vad gäller kvinnokamp och feminism.  En symbol som lagt sig som ett täcke över betydligt mer omstörtande idéer, menar Manns.

– När kvinnor runt 1870 började tala i egen sak var de helt underställda männen. De lyfte svåra, omöjliga frågor som tog oss till pudelns kärna – heterosexualiteten och mäns överordning. Inte minst det segdragna arbetet med gifta kvinnors myndighet. En reform som gick igenom samma år som rösträtten, påpekar Manns. 

Det var en kvinnorörelse som arbetade mycket brett och var radikala i många sexualpolitiska frågor, hindrade män från att köpa sex, slogs för höjda löner, för industriarbeterskors bättre villkor och rörde sig i alla möjliga politiska rum och levde i konstellationer med varandra, bortanför heterosexualitetens begränsningar, 

– Det handlar om berättelser, liv och skeenden som har mycket att göra med vår samtid men som sällan förmedlas i populärframställningar om feminism, säger Manns.

-Själv är jag svag för Elin Wägner som skrev sina feministiska manifest mitt under brinnande världskrig. Hon var upprörd över alla de som efter rösträtten klubbats igenom bara drog vidare, utan att jobba mot fortsatta begränsningar i systemet.

Också Ulrika Dahl, professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet är skeptisk till en indelning av den feministiska historien i vågor.

– De leder lätt fel då det ger intryck av att feminismen är en utvecklingsberättelse där vi lägger till nya perspektiv. I själva verket är västerländsk feminism intrasslad i kolonialism och social ingenjörskonst och bygger ofta på drömmen om en gemensam utgångspunkt, och erfarenhet av vad det innebär att vara kvinna – som i vit heterosexuell kvinna. Allt annat görs till särfrågor.

Men visst finns det skeenden i historien som är betydelsefulla i sig att lyfta, menar Dahl. Situationer som inneburit att feminismen fått ny kraft och ställts inför nya frågeställningar. 

– Under 1970- och 80-talen blev sexualitet en central fråga. Adrienne Rich talar om obligatorisk heterosexualitet och hur det får kvinnor att prioritera män. Hon ser också lesbiskhet som en förlängning av kvinnoidentifikation, inte som ett begär. Samtidigt menar Marilyn French att heterosexualitet gör att vita kvinnor bidrar till vit överhöghet

genom att välja vita män framför solidaritet med exempelvis svarta och lesbiska.

Oavsett om man betraktar den feministiska historien eller vår samtid kan man konstatera att det är betydligt större skillnad mellan feminister vad gäller hur vi ser på makt, snarare än vilken generation vi tillhör menar Ulrika Dahl.

– Det är därför feminister aldrig kan vara helt överens. Vi har olika upplevelser och erfarenheter och olika sätt att förstå världen.

Att beskriva den feministiska historien är heller inte möjligt utan att också betrakta hur den följer sin samtid. 1990-talet var årtiondet som producerade bästsäljare som Män är från Mars, kvinnor från Venus och den svenska feminismens reaktion mot konservativa ideal lyftes via böcker som Nina Björks Under det rosa täcket. Det handlar om en tid då tron på naturliga medfödda skillnader mellan två kön var i särskilt starkt omlopp, minns Nina Björk idag.

-Som om det fanns fasta personlighetstyper från födseln. Och samtidigt som naturliga medfödda skillnader mellan könen hyllades var det viktigt att kvinnor skapade sin kvinnlighet genom kläder och smink.

För Björk var 90-talets konservatism en reaktion på ett kvinnopolitiskt 70-tal.

– Feminismen hade kämpat för och uppnått rätten till abort (1974) och rätten till allmän förskola (1973). Man hade hävdat kvinnors rätt att strunta i sitt utseende och modet var unisex. 

Det är en tid som är värd att hålla i minnet, menar hon. Det Björk särskilt ville skriva fram i sin numera kultklassade bok var feminismens nästa utmaning – eller det hon kallar nästa omöjlighet – att förverkliga:

– Det handlade om att riva sönder färdigskrivna livsmanus för flickor respektive pojkar. Att ringa in hur en människa ska kunna födas till denna jord utan att få sin identitet formad av hur hon ser ut mellan benen. Från juridisk jämställdhet, lika löner, utsatthet för våld till förväntningar på beteenden, intressen och yrken, säger Nina Björk.

1990-talet innebar också genombrottet för en politik där rättigheter och anti- diskrimineringslagar fick större utrymme än någonsin. Plötsligt hamnade hbtqi-frågor i rampljuset. Något som också innebar att kampen om var frågorna egentligen ”hör hemma” hårdnade – som del av liberala, individuella rättigheter eller inbyggda i en större politik för omfördelning av makt och ekonomi till vänster, blev en ideologisk stridsfråga.

För Dagens Nyheters ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz, som formades som feminist under samma tid, är just det här en välkänd konflikt. 

– Att queer kom att byggas ihop med liberalismens krav på individuell frihet har man ju hört till leda. Å andra sidan är jag ju liberal så just det har jag inga problem med, säger hon. 

För Hadley-Kamptz är queerbegreppet som fick stark uppmärksamhet under 90-talet och dess omfamnande av det föränderliga, del av mer frihetliga perspektiv än en politik med fokus på indelningar som vill nagla fast människor vid exempelvis det kön man tilldelades vid födseln. 

-För mig handlar det om en strid som kan beskrivas som kampen mellan å ena sidan klass som ett fortsatt grundläggande perspektivet, visavi ett synsätt där vissa feminister anser att bara en enda bred kategori av vita kvinnors problematik ska fortsätta utgöra fokus.

Alltför många är idag rädda att förlora makten över frågorna och har svårt att acceptera att man inte själv alltid kan utgöra det främsta offret i varje fråga. Ett perspektiv hon önskar att fler feminister kunde ta till sig. 

– Jag har inga problem med att människor jag inte delar allt med kallar sig feminister. Det här måste fortsätta vara en stor kyrka. Tänk bara på vilka jag i dag klumpas ihop med som liberal, säger Hadley-Kamptz och skrattar till.

Det hon vänder sig emot är de delar av feminismen som vill förskjuta andra människor som ingår i samma rörelse. Det är pinsamt, menar hon och syftar på den strid som nu pågår inom feminismen när det kommer till självidentifiering och nya synsätt på kön och könsidentitet. 

– Jag började engagera mig i transfrågor under sent 90-tal och förstod då hur viktiga perspektiv och rättigheter det handlar om. Vi vann den kampen då. Men nu är vi tillbaka igen, vid frågan om huruvida transkvinnor ska ges en plats och få finnas i kvinnligt kodade rum.

Det är en ledsam utveckling när kända feminister går ut och sparkar neråt för att man inte klarar av att verkligheten är mångfasetterad, menar Hadley-Kamptz som anser att det är fundamentalt att feminismen fortsätter vara intersektionell.

– Förståelsen om att förtryck mot olika kvinnor – med olika klassbakgrund, etnicitet, sexualitet eller cis/trans – sker på olika plan med olika allvarliga konsekvenser är helt grundläggande. En ensamstående mamma på tim-vik har en annan typ av problem än en övre medelklasskvinna som sitter i en bolagsstyrelse. 

Däremot finns saker som förenar många kvinnor, påpekar Hadley-Kamptz. Inte minst avgörande frågor som behovet av säker aborträtt och bra skydd mot sexuella övergrepp och våld i nära relationer. 

Ett inomkritiskt samtal har alltid varit närvarandet inom feminismen. Under 1990-talet fick det särskild kraft via queerteoretikern Judith Butlers banbrytande verk Genustrubbel där frågan om kön som något som görs snarare än är var central och kampen för identiteters upplösning lyftes på nya sätt. Frågor som kom att utgöra en viktig del av ett radikalt sexualpolitiskt samtal och som skapade stor debatt och transformerade delar av en rörelse. I dag, 30 år senare, måste Butler försvara sitt eget verk när vi betraktar en ny våg av hat mot antirasister, queera, feminister, konstaterar Mathias Wåg.

– I den högerreaktion vi nu ser på frammarsch med en starkt konservativ rörelse är antifeminismen central och en grundpelare.

Det finns dock ingen direkt femte feministisk våg i sikt eller ens på gång, spanar han.

– Skällsordet i dag är liberal…individualismen ska drivas ut och vi ser en konservativ falang som vill rensa ut varenda feministisk institution och som beskriver allt som ”genusideologi”.

Det ser mörkt ut, påpekar han liksom många andra. Men det rör sig aldrig bara åt ett håll. Något som kan vara viktigt att påminna sig i dessa tider och också något som historien visar.

– Judith Butler har rätt i att alla de reproduktiva rättigheter som i dag plockas isär måste bemötas från ett gemensamt kollektiv. Det är dags att gå samman, säger Mathias Wåg.

För Samuel Girma är historien i högsta grad något som lever i samtiden och som ingjuter mod och ger inspiration.

– Inget förtryckssystem är nytt. Framtidens feminism måste hålla fast vid de metoder som redan finns. Fascismens enda språk är våld och på det sättet vet vi redan vilket motstånd vi kan vänta oss. 

Också Ulrika Dahl är övertygad om att det vi kan lära från historien är det som hjälper oss i arbetet med att förstå vår samtid.

– Reproduktion, genus och sexualitet är kittet i extremhögerns världsbild.  Att vita kvinnor fortsätter att föda nationens barn och utföra de kvinnliga sysslorna. Författaren Virginie Despentes har sagt att det radikalaste med feminism är att lämna hemmet, eller ja, i dag kanske skärmen, och samlas kollektivt.

Anna-Maria Sörberg