Intervjuad i Dagens ETC av Ale Låke apropå Forum för Levande historias undersökning om attityder till minoriteter bland gymnasieungdomar och radikalhögerns förutsägbara spinn på delar av den.

Högerdebattörer kräver stramare invandring efter en undersökning som visar att hbtqi-fobi är starkare bland ungdomar med utländsk bakgrund. Journalisten Anna-Maria Sörberg ser en debatt där hbtqi-frågan kidnappas för att svartmåla en annan minoritet.

– Twitterstormen handlar om enkla poänger om svensk gayvänlighet och homofoba invandrare. 

Elever i årskurs nio och gymnasieskolan har blivit mer intoleranta mot hbtqi-personer. Det visar en undersökning från Forum för levande historia. Andelen som hade tydligt negativa attityder mot gruppen var 3 procent 2013. Idag är samma siffra 15 procent. Det syns en skillnad mellan elever med två utrikes födda föräldrar, där mellan 21,2 och 22,6 procent är negativa mot hbtqi-personer, att jämföra med 12,1 procent bland elever med inrikes födda föräldrar. Många debattörer på högerkanten reagerar på den skillnaden och kräver nu en stram invandringspolitik. Samtidigt visar undersökningen att starkt invandringskritiska åsikter korrelerar med hbtqi-fobi mer än vad utländsk bakgrund gör.

– Tendensen med människor som tidigare aldrig visat intresse för hbtqi-frågor, men nu kastar sig över dem som om de vore livet självt har en lång historia, säger Anna- Maria Sörberg, författare och journalist som 2017 skrev boken ”Homo nationalism”.

”Vag innebörd”

Begreppet homonationalism kan förklaras som tillfälliga allianser mellan hbtqi-rättigheter och en nationalistisk agenda. Den inhemska eller vita befolkningen framställs som god, tolerant, modern, medan invandrade befolkningsgrupper utmålas som bakåtsträvande eller rentav homofobiska.

– Homonationalism från politiker, företag eller vad vi nu pratar om kan vara välvillig. Men den är ofta strategisk eller rent instrumentell, dvs har ett helt annat syfte än att vilja förändra attityder eller ta frågor om sexualitet och kön på allvar.

I takt med att allt fler partier i det politiska spektrumet har omfamnat Priderörelsen har hbtqi-frågorna blivit allt vagara. Vi talar allt mer sällan om vad det innebär att vara för hbtqi-frågor som reduceras till symbolpolitik. Man har en känsla av att vara på den rätta sidan, modern och gayvänlig, förklarar Anna Maria Sörberg.

Vilka risker ser du med homonationalism?

– Att den alienerar människor från viktiga frågor, att den ställer grupper och människor mot varandra och skapar klyftor snarare än överbryggar dem.

”Enkla poänger”

Retoriken kring invandring har hårdnat under en lång tid. Anna-

Maria Sörberg ser risken med en allt mer tom debatt blir tom när frågorna inte konkretiseras. 

– Alla tendenser till att rasism, homofobi eller sexism växer sig starkare ska tas på allvar, tycker hon. Samtidigt ifrågasätter hon syftet hos de ”invandringskritiska” debattörerna som nu reagerar på Forum för levande historias undersökning.

– Det blir svårt att problematisera de här frågorna när vi har en så förutsägbar formel i sociala medier. Varje försök att diskutera riskerar att framställa den som vill problematisera en sån här undersökning att den är  förlåtande mot homofobi eller intolerans.

Kan de inte ha en poäng då? Vi ser att bakgrund spelar roll, kanske tajtare invandring är en lösning?

– Tajtare invandring är ju det enda vi hör om dagligen i debatten och en realiserad del av vad politiken och regeringen, ägnar sig åt.  Det räcker med andra ord inte för de krafter som nu far fram, frågan är vad som gör det, förutom att hetsa mot människor? 

Anna-Maria Sörberg ser homonationalism som ett sätt att få upp ögonen för hur tiden förändrat sexualitetsfrågorna. Hon exemplifierar med Kristdemokraterna, ett konservativt parti som numera delvis omfamnar Priderörelsen.

– De var motståndare till typ allt som hade med hbtqi-frågor under 90- och början av 00-talet. Sedan kom tiden ikapp också dem. Idag har partiledaren Ebba Busch inga problem med bögar och lesbiska som gifter sig och lever som ”alla andra”. Men gränsen är tydlig. Som konservativ är hon emot allt som har med könsöverskridande att göra och kallar könstillhörighetslagen för normlös.  

Sverigedemokraterna jobbar ungefär på samma sätt, säger hon: motsägelsefullt och värdekonservativt.

– De kan gratta en bögkollega till att ha kommit ut, som vi såg i SVT:s dokumentär ”SD-bögar”. Samtidigt skissar de på nästa steg i sitt kulturkrig mot att Pride tar för stor plats eller att det är för många regnbågsflaggor i landet och hur fler flator och bögar som inte är födda här kan kastas ut ur landet.