Ottar nr 2 2025

Just när man trodde att det brittiska könskriget nått sin kulmen gick den in i en ny fas i maj när högsta domstolen lät klubban falla över en tolkning av hur kön, eller snarare ”kvinna”, ska definieras enligt jämställdhetslagen från 2010. Kvinna är inte en transkvinna. Eller inte alltid. Möjligtvis ibland, inför hotet om diskriminering. Nu var inte förväntningen om att ett lagdokument och en massiv träklubba skulle ge oss svaret på frågan som feminismen ägnat sig åt i cirka ett århundrade direkt högt. Poängen är inte svaret som bekant men på varför och vilka som ständigt upprepar frågan om ”vad en kvinna egentligen är”.

På trappan till Högsta domstolen står ett tiotal kvinnor från Skottlands lesbiska, radikalfeministiska organisation som drivit ärendet och jublar över domen som efter en fotbollsmatch. Vilka är de? Är de fascister, lejda av den konservativa maskulina rörelse som nu skördar såna framgångar i England, USA? Är de aningslösa, lovliga byten för användning? Hatar de mig, oss, transpersoner, feminister?

Är de i själva verket en påminnelse från historien och nu återuppstått inför kampen om ett erkännande av att biologiskt och materiellt kön som i ”kvinna” är en politisk position som visar att i den värld vi nu gått in i håller på att slitas bort utan att vi sett någon som helst rättvisa i sikte? Ingen vet.

Svaret tycks längre bort än någonsin. När den brittiska arbetsmarknadsministern gjorde ett försök att berätta vad domen och dess konsekvenser egentligen innebär framstod tomrummet efter Beauvoir, Lorde, Rich eller Wittig som större än någonsin – ”this is a large and complex issue”. Jovisst.