”Sverige har gått i bräschen för transpersoners rättigheter” säger de i inledningen av Uppdrag Gransknings nya reportage om transvården. Really? Vad betyder det? Vilka ingår i Sverige?

Därefter följer 50 minuter mestadels fyllda av medicinska auktoriteter och föräldrar. (Jo jag fattar att de också behöver tala eftersom det handlar om transvården) Så mycket dock med det här som alltid är som en gammal farbror som berättar om läget på repeat utan egen eller direkt erfarenhet och framförallt utan att det existerar något samhälle där bakom, dvs hela det där maskineriet som dagligen matar oss med KÖN, KÖNSFOSTRAN och KÖNSFIXERING, varenda blåa och rosa klädavdelning.

Istället pumpas det på med närmast fixerat fokus på enskilda livsöden och kameraåkningar i kvälls- och nattljus, broar och folktomma städer med tung ödesmättad bakgrundsmusik. Den där ensamheten. Har vi inte kommit längre?

Om och om igen ställs frågan om varför just de som tilldelas kön som flicka vid födseln biologiskt har ökat så i statistiken bland de som söker sig till vården för könsdysfori. Jamen använd frågan som utgångspunkt för att presentera några möjliga svar då. Ansvaret för att detransition är ”så svårt att diskutera” (ja det är jävligt jobbigt och komplext att ta sig an de här frågorna) hamnar på ett queer-transcommunity, (för övrigt den enda gången detta community över huvud taget nämns eller finns med).

Om radikala eller stora frågor ska ställas vore det fantastiskt att få höra fler röster än farbröderna och auktoriteterna. Ta in queerforskare, teoretiker, människor som levt och tänkt kring hur samhället förändras eller aldrig förändras i synen på kön, könsskillnader. Skildra levda erfarenheter av detta komplexa fält.

För övrigt solidariserar jag mig med allt och alla som ingår i en gigantisk värld fylld av människor som på olika sätt upplevt, lever, och kämpar med  könsdysfori. Jag är så tacksam för alla som orkar slåss i detta sjuka och fortsatt könsfixerade samhällssystem.

Jag har levt 52 år här och samlat på mig så många dysforiska möten, situationer, händelser som alla var och en för sig och tillsammans har format mig i hur samhället ständigt rättar kön, är livrädda för kön, fixerar sig vid kön, rusar bort från kön att jag absolut inte kan hålla räkningen. Jag förstår också att jag kommer gå ur tiden utan att det här är ”löst”. Vad skulle en lösning innebära?

Som jag skrev i en hyllningstext till Virginia Wolfs fantastiska Orlando för ett par år sedan:”Jag hade inget svärd, men ett brännsbollsträ. På skolgården lurade jag och klassen brallorna av våra vikarierande gympalärare. Jag var egentligen en kille. Eller vad spelade jag? Hela lektionerna behöll vi laddningen och hemligheten tillsammans och avslutningen var en triumf när jag sprang in med de andra killarna till omklädningsrummet för att sen springa ut bakvägen. Säkert hade vi olika syften med iscensättningen av könet som flytande, som uppvisning i performativitet. Jag ville visa världen att jag bestämde vem jag kunde vara eller bli. Idag när jag tjuter i säkerhetskontrollerna på flygplatser är det inte samma lek bakom. Jag har glömt ta av mig stora klockan eller missat några mynt långt ner i fickan och puttas fram till mannen som scannar mig med ögonen, vinkar bort mig till sin kvinnliga kollega och leken är över. Nu är det en fråga om hur vi tar oss igenom det här på ”enklaste, smidigaste sätt”. Kanske är hon rädd att göra eller säga fel, kanske är det jag som inte riktigt orkar med känslan av att övervinna också det här? Hur ska vi ha det egentligen: vad är du, jag, ni egentligen: Sir, Mam, Monsieur, Madame, hijab eller keps, kalsonger eller trosor. Endera – eller. Men bortom det, vilka blir vi? Denna ständiga rädsla att göra fel, kanske går den inte att leva ett liv med utan fortsatt stora uppoffringar. Virginia uppmanar oss att släppa psykologin, biologin, vetenskapen, ”strunta i det motbjudande ämnet kön och sexualitet”. Jag säger till säkerhetskontrollanten: ”andas lugnt så kommer du klara det här”. Vem pratar jag med?

”Orlando hade blivit kvinna – ingen kan förneka detta. Men i alla andra avseenden fortfor han att vara den han varit”. Tänk, så enkelt det aldrig kommer vara. Så åtråvärt att vara både och, göra könet till sitt eget redskap, vara större än kön. Vem orkar leva i ett vacklande mellan känslan av utsatthet och att äga världen?”